2012 > 12

We like winter ! We like winter !

Hej,

 

Mellan julklappar och massa god mat kan man passa på att reflektera lite över nådens år 2012 och blicka fram mot det nya pigga fräscha 2013.

Mycket har egentligen varit precis som vanligt. Mellan jobb för brödfödan har vi jagat en del, hållit några hundkurser, startat på några jaktprov och njutit av de kulinariska läckerheter som jaktlyckan ger. Denna livslunk är inte fy skam. Tvärtom den är mycket beroendeframkallande.

 

2012 inleddes med toppfågeljakt. Jaana hade ny bössa – Tikka T3Light Stainless – och vädret var ovanligt perfekt. Kvicksilvret låg stadigt runt -5 och allt var upplagt för finfina dagar. Men någon var annorlunda. Visst hittade vi fågel, men inte i topp. Orre och tjäder höll sig på backen och nergrävda i snön. Det var liksom att de undvek att exponera sig och utsätta sig för onödig fara.

Vinterland...
Lynx Peter Jagr Lynx Peter Jagr

Vinterjakten på ripa är något vi inte kan vara utan (heller). Vi återvände dit vi brukar vara och njöt av några finfina dagar. Sol varvades med snöstorm. Folk fastnade på fjället och fick övernatta i skoterpulkor, medan vi myste i en renvaktarstuga vid fjället fot. Lyckligt ovetande. Vi hittade rätt bra med fågel. Men ovanligt skygg fågel. På ett dussin fågeltagningar kom man inom skotthåll en gång. Det var liksom att allt ripa undvek att utsätta sig för onödig fara.

 

Det blev vår och isen på älven rev utan större väsen. Bävrarna påbörjade sitt vårarbete och jag passade på att leka pälsjägare. Jaktlyckan skulle senare bli till ett par hyggliga skoterhandskar. Vår handlar även om att dra igång skytteträning. Konsten att svinga hagelbössan kräver visst underhåll. Jaana hade även kompletterat vapenskåpet med en Beretta Xplor Light, synnerligen trevlig pjäs med obefintlig rekyl.

 

Det grönskade och vi fick besök av några uppfödare med valpköpare. Vi fick se många fina unga hundar och dess ägare med allt det roliga kvar. Att se nya och erfarna förare börja forma sina oslipade diamanter och anta injagningens utmaningar gör en lite avundsjuk. Det är mycket jobb, men all möda värd. Att få de första fåglarna för sin unghund ger en alldeles speciell glädje.

Jaktlycka
Samarbete Samarbete

Det blev sommar, eftersöksprov, SVK-Trivseldag , Fäviken GameFair och massa annat skoj. En sommar är på många sätt kort men ändå en lång väntan. Till slut blev det ändå sent augusti och livets höjdpunkter drog igång på allvar. Innan vi drog till tjäderskogen överlistades en och annan gås. Plogarna som drar över vårt hemman verka bli fler och fler för varje år. Kul utveckling, men det kan ändå inte mäta sig med spänningen att få släppa sin vorsteh längs myrdrog, skogskammar och sumpiga granskogar.

 

Fågelföryngringen 2012 var inget att minnas med glädje. Och skulle man trott alla diskussioner på sociala medier så fanns knappt en vinge varken på fjäll eller i skog. Vissa propagerade för avlysningar och uppmanade folk att lägga ner jakten. Men vi som trotsade dessa tråkiga uppmaningar fann ändå fågel. Visst var det ett sämre år. Men inte värre än andra sämre år. De fåglar vi fann var ofta snabb på vingarna och utmaningen för jägare och hund blev desto större. Det var liksom att all fågel undvek att utsätta sig för onödig fara. Detta tecken hade egentligen varit synligt hela året. Och visst är naturen rätt finurlig ändå. När fågelföryngringen är skral finns heller ingen vidare sorkstam. Rovdjuren får det mycket tufft och minskar snabbt i antal. Allt kan nu börja om igen och vi kan blicka fram emot en växande fågelstam igen. Ge det bara lite tid, så ska du få se.

 

Förutom älg- och rådjursjakter så spenderades någon helg på jaktprov. Lynx och Jaana är nu halvvägs till EKL, efter en fin 7a på fält Gotland. Jagr är halvvägs på väg till jaktchampionat i både Sverige och Finland. Det lär alltså bli fler provstarter.

 

Vi ses!

Goda middagar väntar
Mums...

Hej!

Det vankas jul med allt vad det innebär. Det ska handlas, pysslas och fejas tills svetten lackar och blodtrycket antagit ära vare gud i höjden. Rim ska rimmas, paket ska paketeras och traditioner ska traderas. Mitt i stöket försöker jag tänka mig bort och tillbaka en aning - till tiden för länge sedan, då allt var lite annorlunda men jakten densamma.

Ripjakt på färgsprakande fjäll är en upplevelse, som alla frälsta vet. Beroende på väder och vind, riptillgång och hundarnas bedrifter kan dock denna upplevelse te sig lite olika. Den upplevelse jag nu ska berätta om utspelade sig för väldigt många år sedan. Hundarna är sedan länge på helt andra jaktmarker och preskriptionstiden torde även vara av utgånget datum - God jul på er alla!

 

...Stor jaktlust i kombination med liten erfarenhet är sällan en lyckad kombination. Krydda med en nypa äventyrslust så kan det snabbt barka iväg. För iväg skulle vi. Fjälljakten skulle denna gång tas en snäpp längre. Allt skulle bli lite bättre, lite häftigare. Innan resan hade vi hyrt en tältkåta av den lokala scoutklubbens ledare farbror "Bosse", med bamseemblem på blå skjorta och misstänkt förtjust i unga pojkar. Uppe vid den långsträckta fjällsjön Virisen väntade nästa hyra – en plastbåt som skulle föra oss ut i vildmarken och riptäta lappviden. Sjön var stor, liksom vår packning. Tre glada vorsteh, en uppnost pointer, tältkåta, packning för en månad, en tilltänkt fru och en jaktkamrat fyllde den mycket oansenliga ekan med råge. Men sjön låg spegelblank och från himlen sken en strålande sol som fick en lilla plastbåten att framstå som tillräckligt sjöduglig. Innan vi sköt ut på vår färd uppmanade den lokale båtuthyraren att vi skulle undvika köra nära land. Där fanns luriga stengrynnor som under åren skördat sina propellrar.

 

Vi puttrade in längs sjön och efter 1,5mils färd fann vi till slut en vacker liten vik att lägga till vid. Tältkåtan restes och jakten kunde börja. Tyvärr finns inte några bestående minnen från några fantastiska fågelsituationer längre kvar. Ty gott om ripa var det ont om. Drömmarna om århundradets ripjakt mörknade i takt med himlen, som förebådade om väderomslag. Sol byttes till regn och en allt häftigare vind. Borta var den spegelblanka sjön som istället började se rätt ogästvänlig ut. Ett snabbt beslut senare var tältlägret rivet och vi befann oss återigen i den lilla jollen och började minnas Anslagstavlans uppmaning "...sex av tio drunknar från små båtar, 8 av tio saknar flytväst...". Nåja, vi var då i alla fall nyktra. Visst statistiskt utrymme att segla i fanns ännu.

 

Mitt ute på sjön slog vågorna in över relingen. Båten gick allt djupare medan den lilla båtmotorn segade sig fram i motvinden. Insikten om att vi höll på sjunka kom lika hastigt som olustigt. Kosan styrdes mot land och där sjönk vi. Tack och lov på grunt vatten. Vi kastade i land hundar, packning och baxade upp båten som kunde tömmas på iskallt fjällsjövatten. Vid det här laget hade det redan börjat skymma skrämmande snabbt.

 

Medan vi stod och diskuterade goda dyra råd passade en av de mer handlingskraftiga hundarna på att festa på ripsäcken. De fåglar vi lyckats skjuta förvandlades illa snabbt till ripfärs. Huruvida detta påverkade vår beslutsförmåga låter jag vara osagt. Men tilltänkt fru lämnades i vart fall kvar ensam på stranden med fyra hundar, utan mobiltelefon och utan övriga förnödenheter. Vi karlakarlar hoppade i båten igen för att puttra vidare. Planen var att väl i hamn ta en större mer sjöduglig båt och återvända. Så blev det inte.

 

Mitt ute på sjön då hoppet om att överleva var som lägst ringde det i kompisens mobiltelefon. Det var hans gravida sambo som undrade hur det gick för oss. Samtalet bröts ungefär samtidigt som han meddelat att vi kanske inte skulle klara oss. Men det gjorde vi. I båthamnen mötte vi några stressade stockholmare med stor trygg trollingbåt. De hade bråttom att komma iväg innan det blev kolmörkt. Jag förklarade vårt prekära läge och att vi behövde hjälp med att hämta hem en strandsatt ung dam. Någon hjälp fick vi inte. Jag fick dock tag på båtuthyraren. Han förstod att jag inte var sugen på småprata, dricka kaffe och börja omförhandla hyreskontrakten. Mitt just uppblåssade 08-förrakt gjorde processen kort. Stor båt med stor motor erbjöds utan mankemang.

Stockholmarna hade kommit en bit men vi var snabbt i kapp.

 

Gubbtjyvarna skulle nu få se hur man räddar en kvinna i nöd. Ungefär samtidigt står den tilltänkta frun med fyra hundar, med bristande linförighet och tittar på. Hon ser två båtar passera studsande på vågorna och försvinna vidare in efter sjön. När vi kom fram till udden där vi trodde oss lämnat vårt kvinnliga sällskap, var den tom. För att inte frysa ihjäl hade hon givetvis börjat gå. Vi vände tillbaka och spanade in i mörkret. Men några passagerare att hämta upp återfanns aldrig. Till slut var det helt mörkt. Endast några svaga ljus från båtplatsen syntes som kunde vägleda oss tillbaka. På stranden stod en orolig båtuthyrare. Om det var hans fina båt han oroade sig mest över låter jag vara osagt. Men, klockan var nu sena kvällen och fjällbon började mumla om fjällräddningen...

 

Nu hör det till saken att den tilltänkta frun är och var av det sega, uthålliga och vältränade slaget. Så någon fjällräddning blev det inte mer tal om. Efter en lång blöt, kall orolig väntan kom en bil körandes efter del slingriga lilla vägen. Ut ur den norskregistrerade lilla skåpbilen hoppade den ännu blötare och kallare dam och fyra hundar. För att ha avverkat en jaktdag, blivit lämnad ensam och sen fått gå 1,5mil till i mörker, genom ris och över strida jokkar – var hon på ett förvånads värt bra humör. Hon berättande att hon stött siktat söderut för att komma upp på landsvägen. Där hade hon stött på ett litet tältläger, fyllt med norrmän. Norrmännen var dock fyllda med sprit, så någon vidare hjälp gick inte få där heller. Men en skenbart nyktrare stackare dök efter en stund upp med sin bil. Han var ute och letade sina settrar som sprungit bort (undra var jag hört det tidigare). Han erbjöd skjuts och på den vägen blev det...

 

Just före midnatt anlände tre dränkta personer, med genomblöt packning och fyra aningen slitna hundar till kompisens stuga utanför Kittelfjäll. Dagen därpå gjordes ett tappert försök att hitta nya ripor, att ersätta de söndertuggade med. Jag minns inte hur det gick för oss mer än att dagen blev ovanligt kort...

 

SLUTET GOTT ALLTING GOTT - SKÖT OM ER!

Toppfågellandskap... Toppfågellandskap...

 

Hej,

Hoppas ni alla hinner ta några behövliga stressfria dagar - mitt i all julhets. På tal om julhets, minns jag följande:

"...mitt i julhetsen skulle jag tvärsnippa till föräldrahemmet i något sedan länge bortglömt ärende. Det var kväll och snöade rätt så okej trots åtskilliga minusgrader. Väl i Byske så svängde jag in på den väg som ledde till destinationen. Kylan och snöyran gjorde det lilla samhället mer folkto...mt än vanligt. Alla höll sig inne. Alla utom en. Mitt på vägen låg en gubbe - raklång på mage med utsträckta armar och med stora snöskyffeln framför sig.

- Satan, han har skottat ihjäl sig, han jag tänka innan jag bromsade in och hoppade ut.

Väl framme hos den gamle mannen konstaterade jag vissa livstecken i form av rosslingar. Jag frågade hur han mådde och kunde med nöd och näppe tyda svårdomar från vanlig byskebondska. Han verkade klaga över armarna.

- Satan, han har fått en hjärtinfarkt, konstaterade jag tvärsäkert men utan adekvat utbildning.

Medan jag fumlade efter mobiltelefon anande jag att någon mer kom till undsättning. En synnerligen barsk tant med ättiksur uppsyn mötte mig.

- Han andas och lever men vi måste ringa ambulans, stammande jag fram.

- Inte alls, sa damen. Vi tar in honom i garaget.

Min redan stressade hjärna förstod plötsligt ännu mindre. Vad yrade kärringen om?
- Förstår du inte vad jag säger, vi måste ringa ambulans, upprepade jag lite bestämt.

Damen svarade upp som bestämda damer oftast gör - med ännu mer bestämdhet.
- Gubbfan ska inte åka ambulans, han ska in i garaget – hjälp till!

Jag mopsar sällan upp mot arga tanter så jag lydde förvirrat och greppade gubben. Någonstans där hann övriga sinnen ikapp. En distinkt doft av alkohol slog emot mig då försökte baxa upp honom på benen. Tanten öppnade garageporten och in kom gubben på vodkavingliga ben. Jag satte honom i en stol, som såg ut att ha använts för tillnyktring förut..."

Historien fick alltså ett hyfsat slut. Men ta det lugnt, spadar och sprit kan bli en farlig kombination!

Tjära skogsskidorna och ta en tur...
Ta vara på de få soltimmar som bjuds...
En sista stötjakt kanske också hinns med...

Kommentera gärna inlägget:

Bävrar i mellanstorlek ca 18kg... Bävrar i mellanstorlek ca 18kg...

Hej

 

Att införskaffa sig ett par riktigt varma skoterhandskar kan göras på olika sätt – jag tog den långa vägen. Resan började redan i våras, i en kanot i en nyss riven älv. Ännu flöt isflak förbi. Min bror och jag försökte undvika att återuppleva Titanic-katastrofen. Jaktlyckan blev hygglig.

Bra plats att besöka... Bra plats att besöka...

Egentligen hade jakten redan börjat en månad innan älven rivit och medgav bekväm kanotfärd. Turer längs älvsisen gav tydliga indikationer var vår största gnagare fanns att hitta. Jag är däremot ingen seg tålmodig passjägare. Så att sitta och vänta vid någon betesplats går liksom bort. Hellre då vänta tills soliga majkvällar infinner sig med fågelsång och möjlighet till kanotpaddling. Då är det vår på riktigt, enligt mig.

Flådd och klar för att skickas på beredning Flådd och klar för att skickas på beredning

Att jaga och skjuta sin bäver är den lätta angenäma delen. Att ta hand om bytet är betydlig värre. Den som flått en och annan baddare vet vad jag talar om. Det finns inga likheter med att t ex flå en älg eller rådjur. Där kan stora delar av skinnet dras av. På en bäver krävs överallt en vass kniv - som förvånansvärt snabbt blir slö.

Jag duger till att flå, men där slutar min kompetens när det gäller hudar. Att bereda skinn är en konst i sig och då vänder jag mig hellre till de som kan. Sagt och gjort. En knapp tusenlapp senare så var det avklarat.

Berett skinn - klart för fortsatt jobb. Berett skinn - klart för fortsatt jobb.

När man får hem ett fint berett bäverskinn inser man vilken enorm päls de har. 23.000 hårstrån per kvadratcentimeter (sägs det)!

Planen var ju att förädla skinnet till ett par rejäla skoterhandskar, som även kan hänga med på kalla älgpass och nyttjas som sittunderlag. Utmaningen var att hitta en bra mall. I brist på annat så utgick jag från ett annat handskpar. Jag sprättade helt sonika upp dem och återanvände innerhanden. Ovansidan ritades av på bäverskinnet.

Därefter lades bitarna ihop med avigsidorna utåt. För att hålla dem på plats använde jag lite kraftiga klämmor. Sedan blev det en stunds tråcklande med nål och tandtråd. Japp du läste rätt. Tandtråden är mycket stark och enkel att få tag på. Med en smal pryl stack jag hål i skinnen. Jag sydde med s k skomakarsöm. Dvs man2st nålar, en i varje ände på tråden. Nålarna får mötas i hålet och därmed får man en tät stark söm som ser lika dan ut på båda sidor. 

Billiga klämmor från Clas Olssons höll bitarna på plats.
Fint glansigt bäverlurv...
Så det klart - låt vintern komma!

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv