2015

Vilket år vi kan blicka tillbaka på! 

Jag önskar tomten kommer med fler sådana. Om inte så är mitt nyårslöfte att göra allt för att få uppleva något liknande igen!

Vi ses!



 

Några filmsnuttar med Vinter dryga 9v gammal.

TV-mys. Lynx och Vinter får samsas om förmånen. TV-mys. Lynx och Vinter får samsas om förmånen.

Augusti - månaden då en massa kul börjar. Premiärerna duggar glädjande tätt i jakkalendern. Men i år blev det lite extra kul ändå. Vi har fått Vinter och som vi har längtat. Det börjat nog bli snart två år sedan vi visste vad vi ville ha. Det blev inga valpar då men skam den som ger sig. I anslutning till Fäviken Game Fair åkte vi för att välja vilken av hanarna vi ville ha. Det tog inte mer än några få minuter så var vi överens om vem som var Vinter. Fråga inte hur valet gick till - för någon större vetenskap låg inte bakom. Men att det blev rätt råder det ingen tvekan om. Det tyckte förövrigt inte övriga i flocken heller. Synen hur de äldre hundarna direkt tog sig an den nye värmer.

Ny valp är en nystart - en början på ett förhoppningsvis långt och spännande jaktliv tillsammans. Hur det blir är förstås ännu ett oskrivet blad. Vägen dit är dock redan planerad med olika delmål. Per omgående har träningen inletts med att allt lära in gårdens rutiner, med allt från t ex nej, inkallning, apport, allmän hyfs och social förmåga att tackla tillvarons utmaningar.

Vissa kan kanske rynka en smula på näsan om det här med tidig träning. Valpen är ju så liten och söt. Ska den inte bara få vara valp och leka? Jovisst ska den det. Men leken har ett tydligt mål och mening. Att förspilla möjligheterna som ges under perioden 2-5mån är inte bara korkat. Det är även att göra det onödigt svårt för sig längre fram. Därom finns otaliga exempel. Det finns även en annan sida med att jobba med valpen. Det är ju så förbaskat kul!

Vi fick frågan hur snabbt vi kommer fälla fågel för valpen. Det enkla svaret är så tidigt som möjligt - men med tillägget att individen kommer vis när den är mogen. Ju bättre jobb vi gör desto tidigare kommer vi kunna skörda gammeldags jaktlycka. Finns det större morot? 

På tal om morot. För många lata dagar här i sommar har nu gjort att morötterna ska känna sig lite extra hotade. Svångremmen ska dras åt och formen bli en annan. Snart nog ska blötmyrar trampas och fjäll bestigas - helst utan hjärtsvikt och blodsmak i munnen.

Vi ses!

Lynx och Vinter i klassisk dragkamp.
Lynx och Vinter i klassisk dragkamp.
Parkerakommandot är något som valpen tidigt får stifta bekantskap med...
Parkerakommandot är något som valpen tidigt får stifta bekantskap med...
Iver efter en lyckad insats... Iver efter en lyckad insats...

En vorsteh är en allroundhund - som rätt använd kan glädja sin (j)ägare på många sätt. Vill man jaga nästintill hela året runt så vette tusan om någon annan ras kan mäta sig med en vorsteh. Lägger man till att man faktiskt kan hjälpa till och städa upp efter viltolyckor längs vägarna så blir det mer än fullt upp för en vorstehägare - om denne vill. 

En vorsteh är en ypperlig eftersökshund - om den tränas i uppgiften förstås. Att reda ut skottplatser och ta sig an ett viltspår är ingen självklar enkel uppgift. Inte bara för hunden. Det kräver även en kunnig uthållig förare. Det krävs åtskilliga träningsspår och skarpa eftersök innan man börjar inse vidden av vilka utmaningar man kan ställas inför. Besluten som snabbt ska tas är många. Blir det fel får viltet lida. Uppgiften är svår, men hedersam. 

Det är därmed lite underligt att Vorstehklubben var mycket sent ute med att införa ett eget championat för viltspåret (SEVCH). Det är alltså först 2015 som vi ser diplomet delas ut till vorsteh. Konstigt men sant. När man lyssnat till åsikterna från motståndarna till SEVCH kan man undra om de glömt vilken hundras de företräder, eller om de ens orkar jaga på riktigt längre. En vorsteh är ju en hund med stora gåvor förutom fågeljakten - inte minst för eftersök på allehanda vilt. Så stort grattis till er som tränar på och testar era viltspårkunskaper på proven. Ännu större lycka kommer ni uppleva den dag ni hjälper en oturlig klövjägare eller reder ut en trist viltolycka.

Så ut och träna viltspår. Detta är en utmärkt syssla för att skärpa hundens sinnen. Inte minst nu under sommartid då vi inte kan släppa hundar lösa i skog och mark.

 Vi ses!
 

Lyckat eftersök på älgko som gick undan flera km. Vorstehn fick då lämna över till kompisens gråhund...
Lyckat eftersök på älgko som gick undan flera km. Vorstehn fick då lämna över till kompisens gråhund...
lyckat eftersök på skadat rådjur - med vorsteh
lyckat eftersök på skadat rådjur - med vorsteh

Kommentera gärna inlägget:

...hunden tramsar med viltet - agera! ...hunden tramsar med viltet - agera!

Av och till blossar det upp debatt i ämnet apportering. Olika metoder att förmå hunden apportera ställs mot varandra. Den ena mer tvärsäker än den andra på vad som är det bästa. Som familjens tvärsäkerhetsansvarige har även jag ibland kastat mig in i debatten. Beklagar, men kan ibland inte låta bli - som jycken ursäktar sig efter en knallapport. Hursomhelst - jag tänkte här passa på att utveckla ämnet ytterligare, bortom snacket kring olika inlärningsmetoder.

Apport är en självklar och viktig förmåga hos en fågelhund, oavsett ras.  Ska jag svinga bössan efter ett vilt så ska min hund kunna bringa hem bytet i min hand. Jaktens etik och moral är synnerligen tydlig på denna punkt.  Allt annat tyckande är bara trams. Likafullt är det otroligt vanligt att det strular med just apporten. Det kan se hyfsat ut när den egna favorit-dummysen ska hämtas. Men så snart det blir vilt uppstår allehanda problem. Om inte hunden blinkar eller blåvägrar så ska det slamsas, tuggas, plockas och luggas - ofta ackompanjerat av en påhejande matte/husse. Ibland kommer viltet in, tyvärr inte ofta korrekt avlämnat och inte sällan med fula tuggskador.
 

...kunna sitta still är en del i apportträningen. ...kunna sitta still är en del i apportträningen.

Jag ser några vanliga  och rätt grund-läggande orsaker till problemet:
   - Ägaren har inte bestämt sig,
   - Ägaren är rädd för att misslyckas, 
   - Ägaren har taskig tajming, 
   - Ägaren vågar inte ställa krav,

I ovanstående ligger också framgångsreceptet.

- Den hundägare som bestämt sig och anser det vara tillräckligt viktigt kommer göra det som krävs. Så har det alltid varit, och lär så förbli. Ty övriga ägnar sig mest åt bortförklaringar och däri skapas ingen framgång.

- Det blir förstås inte alltid rätt på en gång. Inte ens för mästerdressören. Men den som utnyttjar ett misslyckande till ett tillfälle att lära sig något, kommer lättare se vilken detalj som måste slipas vidare på. 

- Tajming handlar om att göra något i rätt ordning och i rätt tid. Det är lätt att glömma att hunden lever i nuet - det måste även husse/matte göra. Den som har förstånd att hålla tyst och invänta det rätta ögonblicket för beröm eller korrigering kommer effektivt hjälpa sin hund att förstå. 

- När blev det fult att ställa krav? Många verkar tycka det är jobbigt och att man är lite elak när man ställer krav. Tänk om, säger jag bara. Ingen har blivit duktig genom att ha låga krav ställda på sig. Skippa alla tankar om att hunden kanske inte vill, just nu.  Tänk istället - du ska därför att jag vet att du kan. 
 

...en vorsteh ska bära räv. ...en vorsteh ska bära räv.

Ibland kan jag heller inte låta bli att fundera hur arvsanlagen spelar in.  För mycket eller för lite av olika saker i den mentala gottpåsen påverkar hur jag tvingas jobba med en individ. Vissa hundar är enkla andra direkt jobbiga att få till.
Bland de svåraste är de som inte vill, anser jag.
För den som jobbar motvilligt blir allt svårt. Så avlas det fram alltför mesiga ovilliga hundar uppstår bekymmer. Här kan man bara hoppas att förmågan att  ta sig an en räv rankas högt bland parningssugna vorstehtikägare. För jag vill inte ha en försynt vorsteh som är fin i kanten - då är det inte en vorsteh längre. Då är det en...ehh... stannar nog där!
:-)

Vi ses!

...träna varierat - med olika vilt på olika underlag.
...träna varierat - med olika vilt på olika underlag.

Kommentera gärna inlägget:

Full språng på löpa...inget enkelt skytte väntar. Full språng på löpa...inget enkelt skytte väntar.
Har du reflekterat något över hur det är att skjuta över hunden? Eller vänd på det - har du funderat över hur hunden har det framför din hagelbössa? 

Att jaga över en stående fågelhund är ingen självklar enkel sak. Speciellt inte om man räknar in att man själv ska dressera, jaga in, föra och slutligen skjuta rätt och säkert över sin hund. Det är alltså många moment som ska klaffa från valp till apport. Som ny i denna jaktform är det heller ingen enkel sak att finna råd och rön. Kollar man in rasklubbarnas hemsidor och tidningar verkar jakten på rosetter och diplom i det närmaste det enda man håller på med. Spanar man in diverse forum och grupper på nätet är också rätt glest med frågor som berör jakten. Framförallt det allra sista ögonblicket - skottet.

Lite annars är det när man möter älghundsägare. Då kommer ofta snacket om hur man ska tänka runt skottet. Hur står älgen, var är hunden, är det risigt/stenigt, hur är kulfånget, var ska man sätta skottet osv. Vikten av att skjuta rätt är påtaglig. Det får liksom inte bli fel. En skottskrämd hund, eller något ännu värre, är något som bara inte får inträffa. 

Liknande resonemang borde faktiskt föras oftare, även bland oss fågeljägare. Vi har ju möjligen en ännu svårare uppgift än älgjägaren. Vi ska ta beslut på bråkdelen av en sekund om vi kan svinga och trycka av efter en bortflyende fågel, därefter är skottchansen förlorad. Jagar jag tillsammans med någon kompis ska jag inte bara ha koll på var hunden är eller kan hitta på. Är fler hundar med ska man ha koll även var de är. Ämnet blir lätt en smula obehagligt när man tänker på det, eller hur?

- Så hur gör man då?
Tyvärr finns inget enkelt svar. Men en liten början är  i alla fall - TRÄNA MER och chansa aldrig. 
  • Träna mer varierat skytte - skytte när du är i rörelse, skytte när du står konstigt, skytte när det är trångt, skytte när det går snabbt, skytte när inte alla duvor är lovliga. Träna även några skott då och då när du ska ha koll på hunden samtidigt.
     
  • Träna din säkringstumme. Det borde vara en självklarhet att osäkra först då jag lyfter bössan mot axlen. Tyvärr är det lite för glest mellan skyttar som gör så. Men med lite övning, blir denna detalj snabbt en ryggmärgsrörelse och säkerheten ökar något infernaliskt.
     
  • Träna din hund. En lydig hund gör skyttet både enklare och mer säkert. Det gäller inte bara hunden som just ska avancera. Det gäller även eventuell medföljande hund. Träna sitt-stanna-kvar. Knyt ALDRIG fast en hund i dig själv när du ska skjuta.  Jag vet av egen erfarenhet hur livsfarligt det kan bli.
     
  • Träna mer kondition. Att hänga med på en tjäderlöpa kräver en smula flås. Akut syrebrist och farligt hög puls är inget som gör skyttet enklare. Jag får i skrivande stund dåligt samvete. Hmm.
     
  • Träna mer riktig jakt. Det är syvende och sist under den riktiga jakten du verkligen tränar. Det är där du får uppleva det du knappt trodde kunde hända. Det är där du tvingas ta alla snabba avgörande beslut. Så fortsätt träna riktig jakt. Det kommer en dag du  inte orkar längre, så slösa inte bort din obestämda tid.

/Ett jägarliv är för kort för att jaga över en dålig hund och med en illaskjutande bössa
- vi ses!
Skytteträning med hunden vid sidan, kan vara bra att testa då och då...
Skytteträning med hunden vid sidan, kan vara bra att testa då och då...
...träffar man så blir det apport så klart.
...träffar man så blir det apport så klart.
Träna skytte när du är i rörelse. Hundarna av plywood var lite tröga i avancen men gav den rätta stämningen.
Träna skytte när du är i rörelse. Hundarna av plywood var lite tröga i avancen men gav den rätta stämningen.
Tunnt och stumt 120cm långt retrieverkoppel - enkelt men effektivt. Tunnt och stumt 120cm långt retrieverkoppel - enkelt men effektivt.

Igår skrev jag några rader om att gå med hunden i koppel. Det har ramlat in några frågor och synpunkter som av olika skäl inte gått läsa på hemsidan. Nåväl, då får vi ta det här istället.

Kommentar 1:
"... Vilken typ av koppel använder ni? ..."

Svar:
- Efter att ha testat några olika varianter har den klara favoriten blivit det enkla retrieverkopplet. Vi har hittat en tunn modell ca 8mm tjockt och 120cm långt. Kvaliteten är sådan att snöret inte fjädrar.

Kommentar 2:
"...Håller med om att en sk negativ belöningsmetod är snabb och effektiv. Men jag håller inte med om att använda retrieverkoppel vid dressyr. En smalare metallkedja och ett stadigt läderkoppel är A och O för mig vid dressyren. Du refererar till Barbro Börjesson, som är en superduktig dressör, och om du sett hennes filmer och läst hennes tips, så rekommenderar hon helstryp metallänk för att korrigera en bångstyrig hund. Har själv provat båda alternativen och upplever att jag är betydligt starkare och effektivare med metallkedja och då behöver jag inte korrigera så många gånger. Retrieverkopplet är segare och dessutom gör det ont i min hand när jag måste ta i. 
Retrieverkoppelet är däremot behändigt när jag har en foglig och färdigdresserad hund och då kan kopplet också hamna i fickan. 
Att metallkopplet rasslar innan korrigeringen kommer köper jag inte, då är du inte nog snabb.
Kan se framför mig en 60-kilos kvinna med en 45-kilos egensinnig rottis komma med ett retrieverkoppel, stackars kvinna :) ..."


Svar:
- Först av allt. Tack för kommentaren. Alltid kul med folk som har åsikter. Som alltid när det gäller hundar så finns det inte bara en sanning. Men efter att ta sett rätt så många hundar under åren som drar i kopplet har jag funnit min. Jag har även sett Barbro Börjesson på TV många gånger och läst en del av hennes kloka ord. När hon beskrev "tyst korrigering" så köpte jag konceptet direkt. Jag kanske inte gör exakt som hon, men så är det ju med allt. Alla dessa instruktörer som håller kurser och säljer visioner, ger sina tips och råd. Sedan är det upp till oss som lyssnar att göra så det fungerar för egen del.

Jag kan förstå att retrieverkopplet kan kännas lite vasst i handen för många. Men för mig är det nog bara bra. Det påminner om hur jycken har det i den andra änden. Ett snällt mjukt koppel på en tung rabiat Rottweiler känns lika rätt som en rejäl stryplänk på en liten försynt cockerspaniel. Men det handlar egentligen inte om utrustningen. Det handlar om att få till en "tyst korrigering".

Jag har under åren sett många fågelhundar som vant sig med mycket ryck och slit av sin förare. På våra träningar vi anordnat under åren har det alltid kommit några av dessa hundar. På jaktproven ser det sällan bättre ut. Trots "vass" halskedja och stadigt läderkoppel har hunden inte förstått hur man går i koppel. Speciellt för dessa hundar upplever jag faktiskt extra effekt med det tysta retrieverkopplet. Det handlar mycket om tajming, men även att korrigeringen verkligen ska komma som en blixt från klarblå himmel. Jag är övertygad om att hunden som är van sin metallänk hinner uppfatta vad som är pågång och varifrån obehaget kommer. Alltså uteblir lätt det överraskningsmoment jag söker efter. Man kan jämföra att byta till nytt betsel på hästen. Känslan blir ny och annorlunda för både djur och förare.

På lurviga hundar kan metallänken även bjuda på mer än jag önskade. Kedjan kan lätt lugga lite, vilket även nöter pälsen fult. När jag korrigerar hunden ska överraskningen komma blixtsnabbt och försvinna lika blixtsnabbt. Då vill jag inte ha något som riskerar lugga, lite sporadiskt nu och då. Då blir det tajmingen inte bra. 

Ibland möter vi hundägare som helst vill ha mjuka vadderade halsband i glada färger på sin älskade men lite olydiga vän. Att hunden stretar och drar spelar ingen roll. De vill verkligen inte sätta på en metallänk. Då är det enklare att visa dem ett litet mjukt retrieverkoppel och effekten av rätt tajming.

Till sist - Barbro B har även visat andra sätt att överraska hunden som stretar. Om man saknar det rätta knycket så kan en näve smågrus eller en kasse med tomma aluminium burkar e.dyl åstadkomma samma effekt. Längst ut i kopplet kan det hända otäcka saker, nära husse och matte är det tryggt och säkert.

Vi ses!

Slutmålet är ändå att kopplet inte ska behövas. Hunden ska följa sin ägare i väntan på nästa uppdrag...
Slutmålet är ändå att kopplet inte ska behövas. Hunden ska följa sin ägare i väntan på nästa uppdrag...
Ibland ska hunden dra - men inte jämt... Ibland ska hunden dra - men inte jämt...

Om du börjar kika lite på folk som är ute och går med sin hund upptäcker du snart ett rätt vanligt fenomen. Hunden verkar vara ute och gå med sin ägare. Eller snarare ute och drar på sin ägare.  Jycken är längst fram i kopplet och upptäcker världen mer eller mindre efter eget bevåg. Bakom hunden löper en rejält spänd lina i vars slut det hänger en mindre beslutsför hundägare. Frågar man, så är denne sällan riktigt stolt över situationen. Lite förundrad blir man att så många människor finner sig i något som är så enkelt att rätta till.

Utbudet av koppel och halsband är i det närmaste oändligt. Likafullt är det enkla billiga retrieverkopplet det som nog passar bäst till de flesta. Ett retrieverkoppel är egentligen bara ett snöre med en ögla för handen i ena änden och en metallring som man kan trä en snara av i den andre änden. Ofta sitter även en liten anordning så att man kan bestämma snarans storlek. Jag gillar tunna koppel och inte alltför långa. När jag håller i retrieverkopplets ögla med högerhanden och hunden går vid min sida ska kopplet inte släpa i backen. Kvaliteten i snöret ska vara stumt, inget gummibandsliknande alltså. Retrieverkopplet har flera odiskutabla fördelar – billigt, tar ingen plats i fickan, det nöter inte päls och det är helt tyst. Det sista är inte helt oviktigt, vilket jag snart återkommer till.

Upplever du att hunden drar i kopplet och att du ofta måste påminna och banna din vän genom tillsägelser och diverse korrigeringar är det nu dags att sluta tjata och läsa noga. Lösningen heter tyst korrigering, Metoden har den riksbekanta Barbro Börjesson försökt lära ut under många år i TV. Metoden bygger på att du överraskar hunden som stretar iväg med ett liten lagom obehag när den drar i kopplet. Det överraskande obehaget kan bestå av olika saker, men jag föredrar ett lite knyck i kopplet, då den rätta tajmingen är rätt enkel att få till.

Har du en halslänk som rasslar uteblir överraskningsmomentet och därmed effekten. Därför bör du använda ett tyst retrieverkoppel. Vänta tills din fyrbente vän oönskat stretar iväg och dela då ut ett litet obehagligt knyck i kopplet. Du ska då vara helt tyst och titta åt ett annat håll. Knepet är att hunden inte ska koppla obehaget till dig. Gå bara vidare och låtsas som att du inte har en aning om vad som just hände hunden. Så snart hunden sluter upp vid din sida så får den några uppmuntrande ord från dig. Du blir därmed tryggheten och den som hunden vill vara nära. Ute i kopplets fulla längd kan det hända överraskande obehagliga saker. Med lite tajming har du efter bara någon minut en hund som förstått vad som är klokast att välja – lugnt följa vid din sida.

Förutom att du slipper obehaget att ha en stretande hund får du även en mer avslappnad, lugn kompis. Genom att det är du som tar kommandot och bestämmer vart ni ska och när, kommer hunden börja koppla av. Den behöver inte vara längst fram och upptäcka välden. Den följer istället bara med, fast förvissad om att husse/matte kommer säga till när det är dags för någon kul uppgift.

Lycka till och ta befälet!

Här har vi en hund som förstått hur man går i koppel. Bra jobbat Fredde!
Här har vi en hund som förstått hur man går i koppel. Bra jobbat Fredde!
Sekunderna efter ett lyckat skott - delad glädje! Sekunderna efter ett lyckat skott - delad glädje!

I helgen åkte vi till Vilhelminaskogarna för att svinga hagelbössorna och krossa lerduvor i dagarna två.  Att åka dryga 50mil tur o retur kan tyckas lite långt bara för detta ändamål. Men icke. Åsa Fjällström och hennes Knut hade bjudit in till ett välordnat och glatt arrangemang. Skytteinstruktören Leif Schmidt  höll hov och hjälpte nya som gamla att kontrollera kolvmått och göra nödvändiga justeringar. Som sagt - det som inte går laga med silvertejp är inte trasigt på riktigt. Kolvar anpassades , träfflägen kontrollerades och lerduvor krossades i trevlig takt. Stort tack till alla som var där. Jaana och jag hade gammeldags kul!

Några korta reflektioner - när det kommer till skytte är det som om det blir både pinsamt och gravallvarligt på samma gång. Få saker verkar vara så förbaskat genanta som att visa hur man hanterar sin bössa. Hellre inte träna alls än att bli avslöjad, verkar det som. Detta gäller inte bara i förgubbade älgjaktlag. Där är det dock ofta numer rätt så vanligt att faktiskt skjuta och kolla att kikarsiktet pekar åt rätt håll inför jakten. Känns det lite vingligt kan man ju även välja att enbart skjuta när älgen står still.

Inom fågelhundskrået är saken en annan. Bedrövligt många fågeljägare har inte kontrollerat hur väl kikarsiktet på hagelbössan är inställt, dvs kolven. Man försöker med varierad framgång kompensera mer eller mindre grava avvikelser i hur kolven egentligen borde vara utformad. Träffarna blir därmed få, skadskjutningar och bommar blir fler. Än mer förundrad blir man när samma personer ibland spenderar både ansenlig tid, möda och stora pengar på att träna sin hund. Jagar de enbart diplom och rosetter må det kanske vara hänt. Men vill man skörda lite riktig jaktlycka är det dags att tänka om. Låt inte viltet lida och hunden skämmas.

Nåja, nog raljerat om detta. Tiden fram till jakten är ännu lång. Lider du bara av lathet och inte av grava irreparabla synfel hinner du fixa till både bössa och skyttekunskaper innan slutet augusti. Ta gärna hjälp av de som erbjuder denna, som t ex Leif Schmidt eller andra skytteinstruktörer. Sedan är det bara att träna på tills handlaget sitter. Ut och skjut - det börjar fort ta bättre än du tror. 

Med Leif's tillåtelse har vi på vår hemsida summerat det väsentligaste kring hagelbössans kolvanpassning - läs mer här...

Vi ses!
 

Springa på löpa ochj skjuta över sin hund är något man ofta glömmer att träna...inte konstigt det blir bom ibland...
Springa på löpa ochj skjuta över sin hund är något man ofta glömmer att träna...inte konstigt det blir bom ibland...
På väg fram emot hunden, när som helst kan riporna lätta. Bra balans och hög beredskap ökar träffprocenten...
På väg fram emot hunden, när som helst kan riporna lätta. Bra balans och hög beredskap ökar träffprocenten...
Be kompisarna kolla hur du gör anläggningen. Här ser man bristande kindkontakt, dvs ökad risk för bom. Vi skapades med ett kindben, därför att där ska kolvkammen få stöd...
Be kompisarna kolla hur du gör anläggningen. Här ser man bristande kindkontakt, dvs ökad risk för bom. Vi skapades med ett kindben, därför att där ska kolvkammen få stöd...

Det är vår i luften - snötäcket har vikit hädan och det börjar så sakteliga grönska. Då är det inte fel att börja slipa på formen inför kommande säsong. Det är ju faktiskt inte alltför länge kvar innan vi laddar skarpt igen.

Årets första träningshelg avverkades redan helgen 2-3maj. Fokus denna helg låg på jakten med den stående fågelhunden - att komma till skott helt enkelt. Det blev mycket taktiksnack - om allt möjligt från positiv injagning till mängdfällning. Vi fick även celebert besök av kolvmakaren P-O Stenmark som gav sin syn jakten med den stående fågelhunden. Den samlade erfarenheten nådde oanade höjden denna stund. Därimellan hann vi även dressera hundar. Vi gladdes stort år att se så många duktiga hundar. En spännande höst väntar, var så säkra.

På träningsfronten blickar vi redan framåt. Sista helgen i maj kommer ett gäng vorstehägare samlas för att slipa på formen inför SVK's Fullbruksprov. Vorstehklubben tog just beslut om att införa en ny chamionattitel - just det, i Fullbruksprov!

Vi ses!

Lynx power brake Lynx power brake

Efter en hel vecka i vår fantastiska fjällvärld kan jag bara konstatera - jag hade nästan glömt hur det var att träna en ung orutinerad hund på vårfjället. Det var ju ett tag sedan.

Det är många saker som ska klaffa för att det ska bli så där bra som det kan bli ibland. Det är ju mycket som kan jävlas en smula:

Vädret - väljer du fel dagar så kan blåsten omöjliggöra det mesta värt kalla träning. Den som varit i fjällen vet hur överjävligt fel SMHI's ornitologer, förlåt meterologer kan ha ibland. 

Föret - bra väder garanterar inte alltid bra före. Snön ligger djup men måste bära hyggligt för att släppa unga orutinerade hundar. Genomslag kan inte bara leda till onödiga skador, det kan även förvandla skoterfärden ut till träningsmarkerna till en veritabel starke man tävling.

Riporna - själva träningsobjekten får inte vara på dåligt humör,  löpa undan och ta till vingarna för minsta lilla. Allra minst får de lysa med sin frånvaro.

Föraren - må ha fullt fokus, kallt sinne, tålamod och en fungerande visselpipa. Allt detta är inte givet alla, alla veckans dagar.

Hunden - må ha överseende med diverse förarfel som kan uppstå. Det kräver både målmedvetenhet och viss uthållighet. 

Men trots alla debackel som kan grusa drömmar och framsteg blev denna vecka ytterst minnesvärd. Det fanns inte mycket att klaga på helt enkelt. Unghunden gjorde framsteg varje dag och vi fick glädjas åt en utvecklingskurva som gör att hösten inte kan komma snabbt nog. Upplevelsen blev inte sämre av att man fick umgås med goda vänner långt in på kvällarna. Så till dig som funderar på vårträning, sluta fundera. En dag kostar som en biobiljett. Du bör dock befinna dig i rätt län - leve Norrbotten!

Vi ses!

DÄR är är de....
DÄR är är de....
Visst nappar det...
Visst nappar det...
Förlåt - ska aldrig mer göra så...lovar...
Förlåt - ska aldrig mer göra så...lovar...
Gör om gör rätt - denna gång i par med Jagr
Gör om gör rätt - denna gång i par med Jagr
After ski...
After ski...
April - vy över fjärden. Vacker dag men blåsigt... April - vy över fjärden. Vacker dag men blåsigt...

Jag är normalt ingen surgubbe. I vart fall inte om jag själv får tycka. Men ibland må man tillåta sig gnälla likt en gammal försurad gubbtjuv.

Surhetsgraden sjönk nämligen betänkligt under kvällens lockjakt på räv. Jaktlyckan var total, för rävarna alltså. De satt säkert uppe i skogen och flinade åt mina halvtaffliga försök att låta som en illamående hare. Det enda som visade sig var några rådjur som uppenbarligen var rejält pålästa på jakttidtabellen. Men att sitta på blåsiga tomma pass ger om inte annat tid att reflektera en smula. Det är förstås inte alltid bra att tänka för mycket. Men ibland går det inte låta bli. Håll till godo och förlåt mig för de ömma tår jag möjligen kliver på.

Här och var erbjuds numer snabbkurser i jägarexamen. Allt från vanliga Svenssons till mer eller mindre halvkändisar kan nu efter en helgkurs stolt titulera sig jägare. Det verkar nästan blivit lite inne att snabbt kunna bli jägare och basunera ut sin nyfunna exotiska livsstil. Ödmjukheten i att vissa saker faktiskt tar tid att lära sig är bara så förlegat bortglömd. Detta stör min sinnesfrid både påtagligt och rejält. Själv har jag snart kämpat mig igenom ett halvt genomsnittligt liv, utan att känna mig fullärd som jägare. Jag må tillhöra de smågåvade, men så gravt inavlat svårlärd är jag inte. På två-tre dagar har man inte lärt sig mycket av värde. Resan har inte ens börjat. Man har ju knappt lyckats lösa biljetten. Frågan är vem som felar, eleverna eller de som säljer snabbkurserna?

Bristen på ödmjukhet och förståelsen på att saker tar tid ser jag även bevis på i andra sammanhang. Inte minst bland nya fågelhundsägare. Många verkar inte förstå att de just antagit en av de större jaktliga utmaningarna som finns – att jaga in både sig själv och sin hund till ett fungerande ekipage för fågeljakt. Det räcker tyvärr inte att tycka om hundar och vara duktig dressör. Det räcker inte att vara en hygglig hagelskytt. Det räcker inte heller att veta fåglarnas vanor och lämpliga biotoper. Du måste vara allt detta och mycket mer. Du måste framförallt ha tillräckligt intresse för att både välja jobb och familj som gagnar ditt intresse. Alternativet är att försaka dem båda...

På sociala medier delar folk glatt och villigt med sig av sina okunskaper och bristande insikter. Det kan jag ibland låta bero, ty ibland sitter man ju i det berömda glashuset själv. Då gör man ju klokt i att inte kasta medhavda stenar.  Men då jakthundar spökas ut till påskkärringar och andra pluttenuttiga varelser ökar mitt blodtryck till farliga nivåer. Än värre blir det när fågelhundsvänner förfasar sig över de som faktiskt jagar mycket med sina hundar. Sliter man inte på hunden så har man ihjäl för många fåglar. Inte lätt att göra rätt alltså. Vissa uttrycker även spännande åsikter om de som ägnar tid till predatorjakt. Varför denna usch och fy på dem som faktisk lägger tid på viltvård? Nåja, allt följer inte logikens enkla lagar. En annan spännande kategori är de som blixtsnabbt frågar var alla andra hittar fågel. Så snart en bild på jaktlycka visas kommer frågan - var är ni? Som om ansiktsboken vore en tipsjour för alla de som inte själva ids åka ut i verkligheten och leta.

Ibland kommer den stora frågan på tal – hur får man till en bra jakthund?
Jag har själv ställt den några gånger och alltid fått liknande svar.
 ”…Du måste vilja tillräckligt mycket för att lägga ner den tid som krävs…”
Svårare än så är det nog inte. Men jakten på genvägar lär fortsätta, var så säker. Ty vissa lägger tid på att producera resultat. Andra spenderar tiden på att producera ursäkter.

Vi ses!

..ta chansen att öka tillgången på småvilt - jaga mer räv!

För en tid sedan fick vi frågan om vi kunde skriva några rader om vinterripjakt och dela med oss av några tips. Visst sa vi. Om du missat artikeln så kommer den här i en lätt justerad version.

Håll till godo - hoppas något kan inspirera till kommande säsong.
> till artikel

/ Vi ses!

...Ladda skarpt och skjut - det kan ta bättre än du tror ;-)

Kommentera gärna inlägget:

Gamle Iver 11år - still going strong Gamle Iver 11år - still going strong

Vinterripjakten är över för denna gång. Och vilken avslutning det blev. Fjällen bjöd på allt man kan önska sig. Fågel, sol och bra snöförhållanden. Det är när man får uppleva dessa dagar man inser hur bra man har det. Vi tackar för allt och ser redan fram mot kommande år.


När fågeljakten är över så står ändå fjällen kvar i all sin prakt. Vi har nu en dryg månad kvar innan föret och andra restriktioner stoppar oss. Vårfjället bjuder ju  på fin hundträning och kanske en eller annan röding. Livet lekar bra nu.

Vi ses!

Vinterjakten kräver lite extra krut...
Lynx visar var riporna trycker...
När man får chansen på räv så tar man den...
Uppklädd för reklamfoto. Iver och snäll dalripa assisterar ..
Lynx -apport!

Julen är bortstökad. Toppjakten är på redan upphällning. Snart dags att styra kosan till fjällen och umgås med riporna igen. Endast med några korta avbrott för en och annan draghundstävling. Livet leker och vi blickar ständigt framåt mot nya roligheter.  Tiden går som bekant fort när man har roligt. Snart vankas vår och då bjuder traditionen att diverse hundträningsaktiviteter drar igång igen. Förutom träningshelger för uppfödare och deras valpköpare har vi nu snickrat ihop en kurs inför Fullbruksprov. Du kanske går i tankar om att göra en provstart i denna utmanande provform - läs mer...
 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv