2013 > 05

Hur berömmer du?

Vi träffar många människor och hundar varje år. Under kurser, träning, jaktprov, riktig jakt och i det vardagliga livet. Vi får se många sätt på hur man både tillrättavisar och berömmer sin hund – med blandat resultat, ska tillägags. Tyvärr, ser vi för ofta hundar där berömmet inte får avsedd verkan, t ex:

- Hunden som blir så glada när husse/matte berömmer att det som var bra snabbt övergår till något galet och oönskat.

- Vi ser även hunden som inte längre anser en smaskig Frolic vara värd besväret. 

Ibland är positiva tillrop från ägaren inte någon stor happening överhuvudtaget!

Oavsett vilket är det då läge att fundera på hur jag egentligen berömmer. Vilka olika sorts beröm nyttjar jag, för att få avsedd effekt.

Målet
Målet med berömet är rätt uppenbart – det ska få kommandon att utföras med lust, snabbhet och perfektion!

Hunden sägs göra det som för stunden gagnar den mest. Berömmet är då ett sätt att tydliggöra vad som "borde" gagna mest. Med ett fungerande beleöningssystem visar jag den rätta vägen, om än den är smal ibland. Inte minst för en levnadsglad vorsteh med stor portion jaktlust - tror du vet och förstår vad jag menar.

Timing
Oavsett om det gäller beröm eller regelrätta tillrättavisningar så är tajmingen ”A & O”. Många har säkert hört om 0,5sek-regeln. Men den är väl värd att påminnas om. När hund gör något som bör berömmas/korrigeras har man endast en handfull tiondelar på sig att agera. Väntar man längre är risken stor att fel sak beröms eller bestraffas. Seghet gör dig som ledare onödigt otydlig = en mindre god ledare värd att följa.

Timing handlar inte enbart om att berömma snabbt. Det handlar även att berömma vid rätt tillfälle. Hur många har inte provat berömma en inleverans av en apport, som övergår till oönskat tuggande, jonglering och/eller ärevarv? Vad var det egentligen som var så jäkla bra med detta?

Sätten att berömma är många
Rösten – är något vi normalt sett alltid bär med oss. Liksom andra verktyg ska det användas med förstånd. Ena ytterligheten är den som tjatar, kvittrar och tjoar superlativt i tid och otid. Här devalveras snart värdet av berömmet till noll och intet. Det blir bara ett bakgrundsbrus som hunden inte bryr så mycket om.  På motsatt sida hittar den  som agerar likt en klassisk surfinne, där svårmod och tystnad säger mer än tusen ord. Frånvaron av glada tillrop eller i bästa fall ett monotont oengagerat ”bra” gör inte heller livet glatt och spralligt.

Godis – är gott. Många är de som tjänar storkovan på små löjliga hundgodispåsar. Utbudet är enormt, liksom kilopriset. Man kan raljera länge över detta, men visst - en delikat godbit nu och då är inte fel. Vill du hålla nere budgeten så fungerar vanlig falukorv och köttbullar mycket bra. Eller varför inte testa en tub skinkost? Tro dock inte att locka med godsaker kommer lösa alla dina problem. En hund med jaktlust har så mycket annat som kan drar mer. Hungriga vargar jagar bäst, sägs det. Och då väger en liten köttbulle från husse lätt jämfört med en undflyende hare...

Kamp och lek – är kul. En hund med viss portion av social kamplust finner det oerhört trevligt att ledaren inbjuder till dragkamp, lekfull brottningsmatch eller varför inte en tillåten ”knallapport”. Efter inlevererad apport eller inkallning kan denna typ av beröm vara mycket effektivt. Testa – inte otroligt att du upplever farten in till dig ökar dramatiskt. Ju snabbare det går desto mindre fel hinner inträffa - logiskt!

Springa – är för många fågelhundar en belöning i sig. Det är även en belöning för föraren att få se sin lydiga hund sträcka ut benen i dramatiska hastigheter. När jycken gjort en perfekt inkallning, apport eller annan övning. Prova belöna den med att få springa fritt. Varför inte prova springa med själv och spralla till det lite. Det är långt mellan slöa omotiverade fågelhundar, men äger du en sådan bör du fundera på hur kul liv du egentligenerbjuder din hund!

Mys – vem vill inte bli belönad med lite mys? Livskvaliteten och den allmänna trivseln ökar påtagligt om man får en mysstund nu och då. Varför inte nyttja detta verktyg även med hunden (och maken) lite oftare. Det är inte fel att verkligen ta tillfället i akt, t ex efter en  fin fågelsituation. Ta rejält med tid på er och njut av jaktlyckan - låt hunden varva ner tillsammans med dig. Bättre än så här blir det inte!

Den ultimata belöningen - Hunden står, vi reser tillsammans, fåglar faller i skotten och hunden är lugn. Den lycka som jag känner i detta ögonblick är oöverträffad. Därom råder inga som helst tvivel – detta är det ultimata berömmet. Hunden har gjort allt rätt. Jag är med och fullbordar jakten och vi har bärgat framtida middagar tillsammans. Jag försöker i denna stund ta det lugnt. Väntar och låter hunden känna av läget. Inte sällan ligger ju fågel kvar. Om hunden får pejla av läget så kan en ny chans uppenbaras, vilket kan öka både jaktlycka och prisvalör på prov. Jagar vi  får hunden ibland avsluta med snygg apport och ibland hämtar jag fågeln själv. Variation är bra. Därefter försöker jag ta rejält med tid och njuta av jaktlyckan tillsammans med min hund!

Därefter nytt släpp igen, mot nya tjädrar - man får ju inte bli självgod!

Vi ses!




 

Ömsesidig beundran...
Puss...
En glad Chica och en glad AnnHelén! Händerna används till att ta emot apporten, inte fånga den :) En glad Chica och en glad AnnHelén! Händerna används till att ta emot apporten, inte fånga den :)

Vi har kört igång träningen och haft en del hundar & människor på träningsbesök. En gemensam nämnare är att förarna verkligen handgripligen handskas med sina jyckar.

 

I vissa fall väldigt effektivt, men ibland uteblir det önskade resultatet. Exempelvis_

 

_ om jag använder händerna för att fånga min hund. Agerar jag likt Ravelli får jag effekten av att jycken ökar avståndet mer och mer till mej. Den uppfattar mina händer som obehagliga och sfären runt mej osäker. Tja, vem vill gå i närkamp med en elak fotbollsmålis? Stoppa händerna i godisfickorna istället, var lite trevlig och inbjudande, minska avstånd och störning så slipper du en jycke som stannar in när det är två meter kvar och sedan springer förbi.

 

_ om jag använder händerna för att trycka ner min hund i sittande ställning så  verkar hunden koppla "sitt" till just att vi ska inleda en mindre trevlig brottningsmatch. Starta om inlärningen av sitt men låt den komma ner i sittande ställning för egen maskin. Belöna snabbt sättande.

 

_ om jag använder händerna för att hålla fast min hund lär den sig inte mycket. Behöver jag använda nackskinnsgreppet har jag förmodligen stegrat svårigheterna för mycket. Backa och gör det enklare.

 

Det här - och mycket annat kommer vi prata om med gänget som kommer till helgen! Vi glädjer oss att Altersundets kennel även i år hedrar oss med att lägga sin träningshelg hos oss - vi ser verkligen fram emot att ni ska komma!

 

 

Avslutar med ett stort grattis till Metsäleimun kennel och Iverdöttrarna Metsäleimun Isla (BIR-valp i Finland) och Metsäleimun Iines (BIM-valp i Piteå) i helgen. Grattis även till alla andra för fina utställningsresultat!

 

 

 

 

 

 

 

 

Per Wikberg & Krut visar hur det ska se ut! Per Wikberg & Krut visar hur det ska se ut!

Efter att ha stått och ropat UUUUT UUUUUUT UUUUUUUUT till en varelse som har överlägsen hörsel i en strandkant som luktade allt annat än sommarfräscht så tänkte jag att fasiken det måste finnas ett enklare sätt att få jycken att simma längre ut i vattnet?

 

Sagt och gjort - jag började lära mej mer om apportering, dirigering och hur utkommandot egentligen ska fungera. Retrieverklubben fick hjälpa mej med det mesta och jag tänkte dela med mej av några tips för - UT-kommandot.

 

1. Ha torrt på fötterna! Det som inte funkar på land funkar inte i vatten. Alltså - lär in dirigeringen på land innnan du provar i vatten...

 

2. Ett ord kan ha flera betydelser. Först kan det vara bra att veta att hunden tänker i bilder, inte i text...

Vi säger UT - men för hunden finns det två olika typer av UT - ett där hunden sitter vid din sida och tittar åt det håll du tänkt att den ska gå. Ett där hunden stannat en bit ut och sitter och tittar vänd mot dej, för att lyda komandot måste den sno 180 grader och springa vidare - längre UT. Samma kommando men två helt olika bilder. Tänk "stånd" så förstår du kanske... Det innebär att UTkommandot måste tränas på två sätt -dels från sidan och dels när hunden är en bit ifrån dej men vänd mot dej.

 

3. Viftningar och rop. De flesta övningar kan du göra med hunden sittande vid sidan - UT eller sittande vänd mot dej om du vill träna att den ska gå längre UT. Jag använder samma röstkommando - bara ordet "Ut", men olika handtecken. Ut från sidan visar jag genom att peka med hela handen. Längre Ut då hunden sitter vänd mot mej visar jag genom att hålla upp båda händerna med handflatorna mot hunden.

 

4. Du kommer behöva ett stoppkommando. Lika säkert som att det går att höja rösten vid "ut" så går det att få ömmande stämband vid stanna/sitt. Och dom allra flesta hundar kommer någon gång att springa förbi eller springa fel när du tränar dirigering och behöva bromsas. Alltså - se till att du har ett stopp som funkar, gärna på pipan för att spara rösten.

 

5. Innan du skickar en hund från sidan - var noga med att hunden sitter rätt - dvs. med nos och kropp riktad rakt mot det håll du tänkt. Om kroppen pekar åt höger och nosen åt vänster är det inte helt självklart att hunden går rakt fram...

 

6. I alla dirigeringsövningar utgår jag från att hunden också har ett hum om vart den ska. Detta underlättar inlärningen avsevärt. Om hunden får se/vara med när du lägger ut apporterna så skapar den en minnesbild som sedan gör att ditt kommado inte upplevs som helt taget ur luften...

 

6. Lägg upp övningarna så att du kan skicka hunden längs en naturlig rak linje som en stig eller dikeskant. På så sätt ökar du förutsättningarna för att hunden ska gå ut på en rak linje och inte som fritt sök.

 

7. Grundövningar

- Målområde - skapa ett intressant område genom att lägga/kasta flera apporter vid ett landmärke som är enkelt att komma ihåg för dej och hunden. En gran, ett dikeshörn etc. Låt hunden sitta och se på när du skapar målområdet. Skicka hunden att hämta en apport. För nästa apport - backanågra steg och se till att hunden fokuserar mot målområdet, skicka med "ut".

 

- Linjetag - låt hunden se när du lägger ut apportföremål längs en tänkt linje, lägg föremålen synliga för hunden och skicka att hämta. Svårigheten blir att springa "längre" för att hitta nästa apport. Det är inte viktigt att hunden tar apporterna i ordning utan skulle den passera en för att ta nästa är det inte hela världen.

 

Stegra svårighetsgrad genom att öka tiden från utläggning till inhämtning, öka avstånd, använd dej av svårare terräng (markbyte från lägda till skog, över diken etc.). Hunden kommer direkt att tala om för dej när du gjort det för svårt - då drar den iväg åt fel håll. Alternativt stannar och tittar förundrat på dej när du gestaltar full trafikpolis. Skulle det inträffa. Kalla in hunden, gör det lite enklare (kortare avstånd, kortare tid från utlägg).

 

8. Om du satt hunden för att den vimsat åt fel håll, låt den sitta en stund och fundera innan du ger nästa kommando. På så sätt får den en chans att fundera lite på vad du egentligen försöker säga. Ett oavbrutet hojtande hjälper föga mot någon som slagit dövörat till.

 

9. Låt träningen ta tid, skynda långsamt, ut-kommandot kräver tålamod och en hel del träning. Kan lätt ta ett par år innan det känns helt genomarbetat. Var noggrann och tillåt inte att hunden vimsar iväg och söker sig fram till apporterna. Går den inte dit du pekar, ta tillbaka den och gör det enklare. Tappat humör och höjd röst är tydligt tecken på att svårighetsgraden är för hög eller att man borde slå av mobilen när man tränar hund.

 

10. Kan väl inte säga att mina jyckar alltid gör som jag säger, men jag upplever i alla fall att just i dirigeringen så påfrestas mina stämband inte lika mycket längre. Jag har nämligen lärt mej att om hunden inte går UT på första två-tre kommandona så är det lika bra att ge upp och börja om!

 

Lycka till!

/J

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv